Vår lärare

”VÅR GAMLE LÄRARE”


På Luciadagen den 13:e december 2013 såg f d eleven i Ranarps skola, Börje Nilsson, till att undertecknad fick träffa en ovanligt ung gammal lärare, Anders Hulth. Tillsammans med hustrun och läraren Kerstin Hulth, fick vi höra om hur det var att vara lärare de sista tretton åren det fanns skola i Ranarp.


När infödda Ranarpsbor i pensionsåldern pratar om Ranarps skola och “vår gamle lärare”, är det ofta Anders Hulth man tänker på.  Lärarparet och makarna Anders och Kerstin Hulth bor nu sedan många år i Förslöv. Nils Börje Nilsson, en av Anders många elever, bjöd in sig själv och undertecknad på en kopp kaffe för att prata om hur det var när Ranarp hade sin egen skola. Det blev mer än bara kaffe. Mycket mer. Gott kaffebröd, trevlig samvaro och många intressanta minnen och berättelser.


Skola fick Ranarp redan 1915 och det var 1919 års läroplan som gällde. Det gjorde den faktiskt så länge det fanns skola i byn. Fram till 1955 fanns det två skolor, den lilla skolan, där småskoleklasserna höll till, och den stora skolan, där mellanstadiet huserade. Inför läsåret 1955/1956 fick den lilla skolan läggas ner. Den var tämligen omodern, men framför allt berodde det på att elevunderlaget inte längre krävde mer än en skola. ”Stora skolan”, som den kallas än i dag, fanns kvar fram till 1967. Då flyttades eleverna till Förslöv. Med följde Anders och Kerstin Hulth. Det var alltså så skolan i Ranarp upphörde, men hur började det?


Jo, berättar Kerstin, för vår del började det med att vi flyttade in i lärarbostaden någon vecka innan höstterminen skulle börja. Det var en ljum sensommarkväll i mitten av augusti 1954. Efter en handfull år som färdiga lärare, med arbete först på västkusten, sedan på ostkusten och sedan tillbaks på västkusten igen, hade paret bestämt sig för att flytta söderut, gärna i närheten av trakten där Anders vuxit upp, i Skepparkroken. Ranarp kändes nära nog och både skolan och lärarbostaden, var inbjudande. Speciellt lärarbostaden var trevlig och i gott skick. Wc inne var en av de bekvämligheter man satte stort värde på, visserligen i källaren, men ändå. Det var långt ifrån en självklarhet på den tiden.


Redan allra första kvällen fick man tillfälle att bekanta sig med folk i trakten. Det var skolans städerska, Tilda, som överraskade med att knacka på fönstret och undra om det gick för sig att bjuda på kaffe. Det var ett välkommet avbrott i flytten. Tilda blev också en av de personer som kom att prägla tillvaron för lärarparet under deras tid i Ranarps skola. Hon städade skolan varje dag och hjälpte till då det var något extra evenemang på gång. Det kunde vara samlingar av olika slag. Ibland höll man till och med gudstjänst i skolsalen, passionsgudstjänst. Då bjöds det på kaffe. Tildas vardagliga arbete var emellertid ett hårt slit. Hon städade själv i båda skolorna, hade bara tillgång till kallt vatten, och skötte dessutom eldningen i lilla skolan. 


Att det var så fint i lärarbostaden berodde till stor del på den tidigare läraren Ekman, som paret Hulth efterträdde. Han hade sett till att hålla både skola och bostad i gott skick. Han hade också en katt. En ovanligt lat och bekväm allätare, som klarade sig bra på egen hand. När Ekman flyttade hade det bestämts att katten skulle övertas av Fride Sonesson. Det dröjde emellertid inte många dagar förrän katten var tillbaka, varpå den flyttades till Sonessons på nytt. Men, snart var katten tillbaka vid lärarbostaden och till slut fick man helt enkelt acceptera att den katten gick inte att flytta.


När byn hade egen skola var det många som hjälptes åt, för att få allt att fungera. Även lärarbostadens underhåll fick man enkelt hjälp med. Hade man hittat en mus i skafferiet skickade man efter Malte Troedsson. En annan som hjälpte till med mycket var smeden, Sven Adler. Men det fanns flera andra som hjälpte till från tid till annan, i själva verket var det så att då behov av hjälp uppstod, fanns det alltid minst en person att vända sig till.


Anders och Kerstin trivdes mycket bra i lärarbostaden, med ett undantag, trädgården. Den var alldeles för stor. Anders sa ifrån om detta genom att fråga närmast ansvarige, Wester, rent ut: ”Vill du att jag ska vara lärare eller trädgårdsmästare?” Det gav resultat. Man gjorde en förändring som innebar att lärarbostadens trädgård i stort sett halverades.


Det stora klassrummet i Stora skolan rymde upp till 38 elever, även om det då blev lite trångt. Så stor klass hade man bara ett år, läsåret 1959/1960.  Även de åren då elevantalet var mindre, var det för trångt för vissa aktiviteter. Man kunde till exempel inte ha gymnastik inomhus. Under den varma årstiden höll man till ute på skolgården. På vintrarna gav man sig ofta av ner mot havet för att åka skridskor. Ner förbi Allan Johanssons gård. Där fanns det vatten på strandängarna som frös till fina och säkra isar.


Skolformen på den tiden kallades B1. Det betydde att man hade två årskurser i samma klass. Det förekom också en B2-form vilket innebar att fyra årskurser gick i samma klass. Visst, ibland innebar detta problem, men för det mesta gick det alldeles utmärkt. Vissa ämnen, som geografi och historia kunde man läsa samtidigt i två årskurser. I andra fall delades undervisningen upp. Då fick eleverna lära sig att arbeta på egen hand. Sitta tyst, och läsa eller skriva, medan andra elever undervisades i samma sal. I dagens skola hade det säkert varit en näst intill omöjlig utmaning.


Hurdana var eleverna då, på den tiden, undrar man? Inga problem, svarar Anders, utan att tveka. De var bra. I och med att det bara var låg- och mellanstadieelever på skolan, var det lättare. Vi hade också tur, menar Anders, som alltid hade bra rektorer. Det var en god stämning mellan lärarna. Vi hade också en fin kontakt med föräldrarna. På det hela taget var samhället annorlunda. Folk kände varandra väl och brydde sig om varandra. Det fanns en större respekt för läraryrket och för skolan. Det gällde inte bara bland eleverna, utan för hela samhället. Allt detta gjorde att det var lättare att vara lärare då.


Förekom det mobbing på den tiden? Nej, fortsätter Anders, man hittade på en del bus. Det hör ju till. Men, det berodde nog mer på att ungar är nyfikna och tycker att det är kul att hitta på hyss. Det kunde förekomma att man retades, men inte att man var så elaka mot varandra att det kunde kallas mobbing.


Hände det aldrig något allvarligt eller jobbigt med eleverna, till exempel att någon bar sig så illa åt att de fick underkänt i uppförande och ordning? Inte, sammanfattar Anders och skakar lätt på huvudet. Under alla åren på Ranarps skola blev det bara stora A:n i uppförande och ordning. Men, tillägger Kerstin, en gång hände det en olycka under lek. Jag kommer ihåg att vi var tvungna att ta fram kompress och plåster. Sjukvårdsutrustningen hade vi i en röd plåtburk, från Cloetta. En elev hade slagit upp ett djupt hack i knäet. Vi gjorde så gott vi kunde, men det räckte inte med att plåstra om. Det var för djupt. Eleven fick åka iväg till doktor Bohlin på Kustsanatoriet för att bli sydd. Det hela slutade väl.


Det finns naturligtvis massor av historier att berätta om den tiden, och om eleverna på Ranarps skola. En som Anders är förtjust i, och tror att folk även idag kan uppskatta, var när han uppmuntrade de elever som börjat lära sig lite engelska, att skriva brev. De flesta hade någon i familjen eller familjens vänkrets som flyttat till Amerika och som man kunde skriva till, på engelska. Det var spännande och lärorikt, och en stor händelse när man fick svar. Då hade man verkligen något att berätta om, när man kunde tala om vad som hänt på andra sidan Atlanten. Så pass långväga brevsvar blev en uppmuntran som ofta stimulerade till fortsatt skrivande. En som fortsatte skrivande under en lång tid framöver, var en elev som hette Sven-Arne Nilsson. Med tanke på att han blivit en synnerligen lärd man, är det frestande att tänka sig, menar undertecknad, att detta brevväxlande i någon mån stimulerat till fortsatt lärande och skrivande.


En som däremot inte hade någon att skriva till var eleven Tommy Lindberg. Det kändes lite sorgset. ”Då får du väl skriva till Floyd Patterson”, sa Anders, halvt på skämt, halvt på allvar. Sagt och gjort. Tommy skrev. Det dröjde ett tag, men sedan kom det ett svar från självaste Floyd. Det måste ha varit rätt stort i Ranarp eller var som helst i Sverige, för den delen, att få brev från en världsmästare i Amerika.


Det är nästan tvunget att fråga någon som undervisat i så många ämnen om det fanns, eller finns, ett eget favoritämne. Svaret från Anders kommer igen utan tvekan: ”Jo, det fanns det tidigt. Och det har hållit i sig. Jag har alltid varit intresserad av historia. Jag tror det började med Carl August Cederborgs böcker om Snapphanarna.” Han fortsätter: ”När jag själv gick i skolan och skulle skriva uppsats, valde jag nästan alltid något av de historiska alternativen. När jag gick upp i studenten fick jag ett tips av min lärare om att ämnet Nederländernas historia inte funnits med på flera år. Det var nog dags, gissade han. Jag tog chansen och läste in mig ordentligt på ämnet. Jag hade tur. Ämnet kom på examensprovet det året och jag fick god utdelning för mina förberedelser.”


Händer det att ni träffar på elever ni haft, och kommer ni ihåg dem? Ja, det gör vi, svarar Anders och Kerstin. Anders har skrivit upp alla elever han har haft, årskull efter årskull, och han kommer ihåg dem alla. ”Men, säger båda makarna, det innebär ju inte att man alltid känner igen dem när man ser dem ute på stan’ eller i byn. Ofta, men inte alltid. Däremot händer det att före detta elever kommer fram och hälsar. Det är något vi sätter stort värde på, säger Kerstin. Det är verkligen trevligt när någon av våra elever ger sig till känna. Det gläds vi åt, varje gång det händer.


Efter ett par mycket trevliga eftermiddagstimmar tillsammans kan vi konstatera att fler minnen dyker upp, allt eftersom vi pratar. Så är det nog alltid när man pratar om gamla tider. Anders Hult var lärare på Ranarps skola i tretton år. Det låter sig inte sammanfattas på en timme, eller två. Inte heller i ett par sidor skriven text. Man får nöja sig med ett par minnesbilder här och där.


Ett hjärtligt tack till Anders och Kerstin Hulth för att vi fick komma, och för att vi får dela några minnen ur deras liv som lärare på Ranarps skola.



Ranarp, december 2013 – Clas Runnberg



Copyright © All Rights Reserved