Hovallsstenen

Texten, kartan och de svartvita bilderna nedan har med författarens, Lars Olefeldt, tillåtelse hämtats ur boken Vägsjäl Stora Hult. Viss revision har, främst genom att rubriker ändrats och  viss text tagits bort, gjorts.


Om Hovallsstenen och Hovallsvägen


På Bjärehalvön finns ett ovanligt stort antal bautastenar från järnåldern. Några av dem är mycket höga vilket visar hur skickliga våra förfäder var vad gällde att transportera  tunga stenar från stället där de tillverkats och till platsen där de restes.


Bland de skånska provinserna intar Bjärehalvön en särställning genom den rikliga förekomsten av fornminnen. I början av 1900-talet hävdades det på fullt allvar att Bjärehalvön under forntiden endast var en begravningsplats dit man transporterade  avlidna från de bördiga slätterna vid Skälderviken och Laholmsbukten. Människor skulle alltså primärt ha bott på slätterna och endast utnyttjat den magra, bergiga och högt belägna Bjärehalvön till vilorum för sina döda.


Inget kan vara mer felaktigt. I själva verket förhöll det sig tvärtom. De bördiga slätterna var förr sumpmarker och hit flyttade människor långt efter det att de bosatt sig på höjderna på Bjärehalvön.


En halvö som Bjäre var en mycket lämplig boplats för våra invandrande förfäder. Redan under forntiden erbjöd området utmärkta förutsättningar för en fiskar- och jägarbefolkning. Havet var rikt på fisk, det fanns gott om vilt på den skogklädda åsen och i sumpmarkerna fanns det mycket fågel.


Hovallsstenen är 2,5 meter hög och 3 meter i omkrets vid marken. Ingen vet hur långt ner i jorden stenen går. Den har formen av en stol. Ryggstödet är en halv meter högt och sitsen har en bredd av 60 cm.


Stenen kallades förr i tiden även för Kostenen. Hur detta namn har uppkommit är det ingen som med säkerhet vet, men man gissar att bönderna förr släppte sina djur lösa vid stenen. Kanske samlades korna gärna invid stenen vid mjölkdags och djurens ägare kunde då gå till stenen för att söka rätt på sina djur.


Till minne av vad har då denna stora sten rests? Det finns en sägen, som handlar om vikingakämpen Hovall. Ibland kallas han för Holvalten, men Hovall är det vanligast förekommande  namnet.


Det berättas att Hovall var en mäktig vikingahövding och en väldig kämpe, som hade sin boplats vid Ranarpskusten. Med sin omfattande vikingaflotta genomförde han tillsammans med män från nuvarande Ranarp, Förslöv och Segelstorp flera stora vikingafärder till främmande länder.


Det var särskilt med Angelsaxarna, som Hovall hade de kraftigaste drabbningarna med. Hovall och hans vikingar plundrade, rövade, stal och kom hem med stora skatter och ägodelar. Hela bygden blev förmögen genom dessa lyckade plundringståg.


Plötsligt en dag kom en främmande flotta och landsteg på Ranarps strand, norr om Gryteskären. Hovall samlade snabbt alla sina män. Det blev en strid på liv och död. Men, den anfallande styrkan var för stor. Trots tapper kamp blev Hovalls män slagna på sin egen strand. Hovall själv stupade i den hårda striden och de flesta av hans män gick samma öde till mötes. När den främmande flottans män genomfört sitt uppdrag, begav de sig hastigt bort från platsen. Till minne av händelsen reste överlevande en stor bautasten på den plats där Hovall stupat. Därav namnet Hovallsstenen.


Platsen där Hovall och hans män stupade var sank. Det var därför inte lämpligt att begrava dem där. Istället begravdes Hovall och hans tappra vikingar under en gravhög belägen ett par hundra meter söder och öster om Hovallsstenen. Den s.k. Hovallshögen, Hovallshöjden eller Hovallskulle, är cirkelformad och ca 4 m hög. Diametern är ca 8 m, men högen lär  ursprungligen varit  större.


En lite mindre dramatisk sägen förtäljer att Hovall var en vikingahövding, som död drev i land i vad som senare kallats för Hovalls hamn. Befolkningen i Ranarp tog hand om kroppen och begravde honom i Hovallshögen.


Sägner tar ingen hänsyn till verkligheten

Är sägnerna  sanna? Det finns inga som helst belägg för att Hovall funnits, ännu mindre att han varit en stor hövding som föll vid ett slag här.


Hovallshögen byggdes troligen under äldre bronsåldern (1800-1100 f Kr) medan Hovallsstenen restes under yngre järnåldern (400-1050 e Kr). Det är alltså 1500-2000 år mellan händelserna, men sägnen har gladeligen sammanfört de båda till samma tidsperiod. Det  är en del av charmen med sägner. De tar ingen hänsyn alls till verkligheten.


Ödesdiger utgrävning

En söndagsmorgon på 1880-talet samlades byns mannar vid Hovallshögen för att genom utgrävningar ta reda på om sägnen talade sanning, att den store hövdingen Hovall skulle vara begravd i högen. Efter det att de forslat bort en del jord och stenar påträffades en gravplats, men ingen vågade gå in i denna. På den tiden var den allmänna folktron att om någon rörde eller bortförde ett föremål från en gravplats skulle det bringa olycka. Trots detta var det en man som struntade i all vidskepelse och begav sig in i graven.


- Men darr va liaväl ajn som struntade i va fålk sa om add ded skålle blaj otur om än to nåd au änn södden hög, berättade ett ögonvittne efteråt.


I graven hittade mannen bl.a. ett kraftigt svärd som han tog med sig. Mannen, som bortförde svärdet mötte senare en kvalfylld död. Även hans hustru dog under tragiska omständigheter.


Efter en tid igenfylldes hålet i högen. Gravhögen har aldrig blivit sakkunnigt undersökt. Så än i dag vet vi inte vilka skatter högen kanske innehåller. Västerut, ungefär mitt för Hovallshögen ligger den vik, som fått namnet Hovalls hamn.


Hovallsvägen flyttad

Hovallsvägen i Stora Hult var belägen innanför Lerviks hamn och gick mellan Lerviksvägen och Gryteskärsvägen. Fram till år 2000 gick vägen i en vinkel inåt land och genom en vacker allé. Det var denna väg som en gång i tiden band ihop Västra Ljungby med Lervik och Stora Hult. I mars 2000 hackades den södra delen av vägen upp och en ny asfalterad väg anlades längre norrut. Den fick behålla namnet Hovallsvägen. Anledningen till att vägen flyttades var inte att man ville att den skulle gå lite närmare den plats där Hovall en gång stupat, utan vägen flyttades på en fastighetsägares begäran.


Historien har flyttats tillbaka

Den kvarvarande vägstumpen (norra delen av tidigare Hovallsvägen) fram till allén och gården kom inte att få något nytt namn, eftersom det är en privat väg. Sägnen om Hovall hör egentligen geografiskt inte till Stora Hult/Lerviksområdet, utan snarare till Ranarp/Segelstorp. Genom att uppkalla vägen efter Hovall har man indirekt medverkat till att "flytta historien" en bit för långt söderut. Sägnerna om Hovall är ju inte från Stora Hult.


 

I Ängelbäcksstrand finns sedan länge en väg som heter Norra Hovallsvägen. Denna ligger lite närmare det område där sägnerna om Hovall sägs ha utspelats. I Ranarp finns en gård vid namn Hovallsgården.


År 2001 fick samtliga vägar på landsbygden i Bjäre namn. Fastighetsägare, som hittills haft postlådeadress, fick då en vanlig adress, d.v.s. vägnamn plus ett nummer. Vägen parallellt med stranden i Ranarp och fortsättningen inåt land mot Förslöv fick namnet Södra Hovallsvägen. Detta är ett mycket lämpligt namn. Vägen går förbi såväl Hovallshögen som Hovallsstenen.


Så fort det handlar om sägner och gamla berättelser blir det svårt att avgöra vilken som är "den rätta" eller hur mycket sanning - om någon - det ligger i det hela. Har du själv tankar eller kunskaper om något som behandlats i det ovanstående, skicka gärna ett mejl till clas@ranarp.nu. 

Copyright © All Rights Reserved