Vi blev arton som slöt upp med kaffekorgar, mackor och annat gott till årets Gökotta tillsammans med Norra Ranarps vänner. Vädret kunde, som sagt, inte ha varit mycket bättre. Alldeles stilla, soligt, varmt och gott. Till och med fåren var glada att få lite sällskap och kom upp och hälsade på med jämna mellanrum. En av de äldre tackorna, Elinor, trivdes så bra att hon fick köras bort två gånger.
När alla fikat och pratat färdigt bjöd Christin in till orkidévandring. Hon hade tidigare räknat till nitton. Vid vandringen hittade gruppen ytterligare två, så beståndet 2015 är därmed uppe i totalt tjugoen, vilket är rekord. Dessvärre är det inte olika orkidéer utan alla är Sante Pers nycklar, men ändå, det är en lika rar som vacker blomma.
Tack Jessica, för bilderna. Själv saknas hon därför i materialet nedan. Det gör även Nils Börje, Bengt och en del andra. Gustav Pettersson fastnade heller inte på Jessicas bilder, förmodligen för att han inte riktigt hade samma ro som vi andra vad det gäller att fika utan istället passade på att skoga undan sly och småträd med en upphittad såg. Träd som han till fårens stora glädje senare delade med sig av.
Har någon tagit ytterligare bilder, skicka dem gärna till clas@ranarp.nu
Det här är vad alla letade efter, Sankte Pers nycklar, eller på latin Orchis mascula.
Från "Den virtuella floran" som finns på nätet under adressen linnaeus.nrm.se/flora hittar vi följande beskrivning.
"Sankt Pers nycklar är en medelstor orkidé med grov stjälk. Bladen sitter samlade vid basen av stjälken, de är breda och mörkgröna, ofta med mörka fläckar. Sankt Pers nycklar blommar i maj-juni med rödlila blommor som sitter i mångblommiga ax, blommornas läpp är vanligen ljusare och har mörka teckningar. Kalkbladen är hopstående, utom två av de yttre som är uppåtriktade. Läppen är tredelad, med breda rundade sidoflikar och en mindre mittflik. Sporren är uppåtriktad.
Utbredning. Trots att den är ganska ovanlig är Sankt Pers nycklar ändå den vanligaste arten i släktet nycklar (Orchis) och också den som har den största utbredningen. Den kan på lämpliga lokaler förekomma i stort antal, till exempel på Öland och Gotland. Den växer på torr kalkrik mark, i ängar, skogsbryn och lundar. Första fynduppgift är från Lummelunda, Gotland där Linné upptäckte den under sin öländska och gotländska resa år 1741, fyndet publicerade 1745. Arten var dock känd redan under medeltiden (Nordstedt 1920)."