RANARP 

BERÄTTELSEN OM OCH MED KARL-ERIK "KALLE" SVENSSON

Kommer du ihåg 1963? Det var året då president Kennedy mördades och 200,000 människor samlades i Washington för att lyssna på Martin Luther King. Hemma i Sverige härjade en smittkoppsepidemi. Hundratusentals vaccinerades och flera tusen insjuknade. Det året drabbades Sverige även av The Beatles som turnerade landet runt, medan Stig Wennerström greps för spioneri. TV-programmet ”Fråga Lund” var nytt och gick på den enda tv-kanal vi hade. Det skulle dröja ytterligare sex år innan vi fick en andra kanal. Om det känns jättelänge sedan eller nästan som igår, beror väl på hur gammal man är.

Nåväl, i våra trakter hände det sig att en ung man, 17 år, inför sommaren tillfrågades om han ville hjälpa till hos bröderna Mats och Erik Paulsson. Man behövde hjälp med att harva. Jag sa förstås ja, berättar Karl-Erik Svensson – allmänt känd som ”Kalle”.  Jag sa ja, utan att tveka. Gav mig iväg med en gång, men allt gick i en hast så jag började runt tio på förmiddagen och kom därför till jobbet utan att ha något med mig att äta. Det blev till att hålla på i ett kör fram till kvällen. Det blev en lång dag i traktorn. Det skulle bli många fler.

Kalle tillhör en generation då man började arbeta så fort man slutat skolan. Han körde mjölkskjuts åt far och så fort tillfälle gavs tog han tjänst även på andra ställen. Innan bröderna bad honom hjälpa till, hade Kalle jobbat på två olika maskinstationer. Han var duktig på det mesta. Ploga var han riktigt duktig på. Många har vittnat om hans förmåga. Själv nöjer han sig med att tillstå att: ”Jag är noga med att köra rakt”, men tillägger utan att vara skrytsam att han ställt upp i tre plöjningstävlingar och vunnit två av dem. Kalles far, Stanley, var också duktig på att ploga. ”Det var han som inspirerade mig. Jag ville väldigt gärna visa att jag var lika duktig, helst ännu bättre. ”

Under de första åren hos bröderna, jobbade han så mycket han kunde, när det behövdes. Det blev en hel del, men på vintrarna var det sämre med jobb. Efter tre år hade Peab gjort sina första större investeringar, Kalle hade gjort lumpen och han fick fast anställning. Bröderna hade köpt gård, mark och grusgrop, av Otto Jönsson i Förslöv, där huvudkontoret finns än idag. Där byggde man också upp den första större verksamheten utanför själva jordbruket. Här körde Kalle grus, grävmaskiner, slamsugar, lastare och trailers. Det gick fort och företaget växte snabbt. Man vågade satsa. Det var det som gjorde företaget framgångsrikt. Under flera år var Kalle aktiv både i entreprenadverksamheten och med arbetet på Ängsgården. Därefter fick han ett erbjudande om att ta hand om gården. Det blev ett lätt val. Att sköta gården, så gott som på heltid, lockade mest. Även denna verksamhet hade vuxit. Arealen hade utökats genom inköp och arrende. Maskinparken var nu så stor att det fanns arbete även under vintrarna. Dessutom fanns det möjlighet att hjälpa till, lite då och då, på andra ställen.

Ett sådant tillfälle var när Kalle tog upp betor på en gård i närheten av nuvarande hotell Erikslund, vid motorvägen. Han jobbade själv, med en enradig betesupptagare. Man väntade regn, så uppdraget var att ta upp så mycket det bara gick, och så fort som möjligt. Det blev mörkt, och det blev sent, men Kalle fortsatte. Han hade bara ett litet stycke kvar när dieseln tog slut. På den tiden hade traktorerna inte mätare som visade hur mycket bränsle det var kvar. Mobiltelefoner fanns inte. Kommunikationsradion funkade, men räckvidden var otillräcklig för att den vägen kalla på hjälp. Väcka bonden kändes inte som en bra idé, speciellt inte som det fanns en ilsken hund på gården. Nåväl, bra karl reder sig själv, resonerade Kalle. Det gick alltså inte att få tag i hjälp. Sent var det. Och mörkt, riktigt mörkt. Lika bra att gå och lägga sig. Han smög sig in i en lada, letade sig halvt i blindo fram till lite halm han kunde krafsa ihop. Det fick bli en torftig, men fungerande säng för natten. Han sov gott.

Kalle saknades hemmavid redan tidigt morgonen därpå. Man undrade förstås var han tagit vägen. Genom att ringa till gården vid Erikslund fick man veta att traktorn stod kvar på fältet, men att Kalle inte syndes till. På gården räknade man emellertid snart ut vad som hänt. Letade upp Kalle, väckte honom och förklarade att frukosten nu var serverad. Det måste ha varit ett härligt uppvaknande och en ovanligt välkommen frukost!

Så här kunde det se ut på den tiden. Det är Kalle själv som står uppe på tröskan. Framför står från vänster Stefan Paulsson, Ingvar Andersson, Fredrik Paulsson, Assar Nilsson, Mats Svensson, Fredrik Nilsson och Mats Paulsson.

Femtio år på Peab. Ett och samma företag. Ett halvt århundrade. Då måste man ju fråga: ”Vad är det som har gjort att du har stannat så länge och har du aldrig funderat på att göra något annat?” Jodå, svarar Kalle, jag funderade ett tag på att åka till Kanada för att få jobba på ett stort jordbruk där, ett par år. Och så gav jag ju mig faktiskt iväg på FN-tjänst, till Cypern, 1972. Det var inte helt populärt på jobbet, och inte hemma heller. Men det var äventyret jag sökte, inte ett nytt jobb. Jag har aldrig velat ha något annat jobb, helt enkelt därför att jag trivts så bra. Trevliga arbetskamrater, bra chefer och bra arbetsvillkor. Vi har till exempel alltid kunnat jobba med bra och nya maskiner. Det gör det både lättare och roligare.

Och, tillägger han, det har varit mycket omväxlande. På slutet av 70-talet var jag med om att lägga ut ledningsrör från reningsverket i Torekov, en bra bit ut i havet. Det var alltså rent vatten, men utloppet skulle ändå vara långt ut från stranden. Vi var en sju, åtta man, inklusive en inhyrd dykare i torrdräkt. Vi höll på en hel vinter och hela sommaren. Det var mycket intressant.

Bilder från anläggning av avloppsledning i Torekov. Dykaren var inhyrd,  men övriga i arbetslaget var från bygden.

Här syns Roger Larsson i rutig skjorta, Sven Santesson i blå overall, Henry Karlsson i rött och Lennart Nilsson längst fram i fören.

Under en annan tidsperiod, berättar Kalle, körde vi makadam från Båstad till tyska båtar som la till i Torekovs hamn. Alla körningar gjordes på lördagar eller söndagar. Varför kommer jag inte ihåg. Det var bara små lastbilar och vagnar vi fick köra med. Det behövdes sex-sju bilar för att fylla en båt. Det gick till så att vi, längst ut på piren, fick backa upp på en ramp för att tömma lasten. Det gällde att ta rejält med fart i början, men ändå stanna precis rätt. Inga stora marginaler. Det var nog uppenbart att det var en krävande lastning, för den drog ofta till sig nyfikna som stod och tittade på i hamnen.

När SJ strejkade fick Peab uppdraget att leverera grävmaskiner från Åkermans till Norge. Man levererade stora kvantiteter kol till Jönköping. Skötte även frakter för JT-dörrar. Peab fick också förtroendet att hämta hem en maskin från södra Tyskland som malde och pressade sopor. Hemfrakten av maskinen var ett jobb man bad Kalle ta på sig. Det gjorde han och fick sällskap ner i flygplanet av självaste kronprins Carl Gustaf som skulle ner och hälsa på Silvia, kan man tro. Det var nämligen München man flög till. Maskinen, som skulle installeras i en kommunal anläggning någonstans i Ängelholm, tog tre dagar att transportera hem. Ingen lätt uppgift.

Varför, frågar man sig, fick Peab den här typen av uppdrag? Det här är ju sådant som uppdragsgivarna ofta hade kunna göra själva. ”Var Peab känt redan då?” Ja, svarar Kalle, bland de som lade ut uppdrag på entreprenad blev bolaget tidigt känt som ett företag som fick saker gjort i tid och som ett företag man kunde lita på.

Under en handfull år jobbade Kalle uppe i Sälen, på Lindvallen. Allt möjligt gjorde han. Jobbade som P-vakt, ordningsvakt i liftarna och körde bandvagn och pistmaskin. Det var kul alltihopa, utom pistmaskinen. Pistmaskinen innebar tuffa arbetstider, och så blev det tråkigt. Kändes ungefär som att harva en stor åker flera gånger om dagen, dag efter dag, i tre veckor!

Men, det huvudsakliga uppdraget blev, som tidigare nämnts, att ta hand om gården – Ängsgården. Från början var den lagom stor för en person. Då omfattade den 20-25 hektar. Det byggdes tidigt stallar för grisproduktion. Till att börja med avsedda för 400 djur, men det ökades genom tillbyggnad till 800. Vid det laget var det en modern, högt automatiserad anläggning.

Under åren har gården blivit större och har, i stora drag, fördubblats avseende ägd areal. Dessutom arrenderas mark.  Sedan länge har det krävts mer än vad en person hinner med, trots att grisproduktionen lades ner för nästan tio år sen.

För femton år sedan tvingades Kalle operera höften. Det blev till att gå över till att jobba halvtid. Dels på Ängsgården med tröskning och sprutning, men även under många år som chaufför till Mats Paulsson – ett jobb han trivdes utmärkt med. Speciellt när Mats var VD i bolaget reste han mycket, påpekar Kalle. Det blev en hel del körningar fram och tillbaka till Köpenhamn, bland annat.

Även om Kalle inte längre jobbar som chaufför, fortsätter han som deltidsanställd. ”Delvis tar jag ju ut pension. Det gör jag sedan en tid tillbaka, men att sluta jobba helt och hållet, det har jag inte ens börjat tänka på ännu. Det får bli ett par år till, om jag får ha hälsan. Jag klara inga tunga lyft, men jag jobbar gärna och på vintrarna jobbar jag med snöröjning. Det trivs jag med.”

Sannolikheten för att någon som får sitt första jobb idag kommer att stanna hos en och samma arbetsgivare i över femtio år, är inte speciellt stor. För många skulle det nog förefalla ganska enahanda. Men, när man lyssnar på Kalle, och hör om allt han har fått vara med om, låter det allt annat än tråkigt. Snarare ovanligt varierat, med många intressanta och utvecklande utmaningar. Och att han trivts så bra och fortsätter att trivas, bevisar han ju genom att, förvisso med vissa begränsningar, fortsätta att jobba på och hålla igång!

Oktober 2013, Clas Runnberg